 |
Observatoriet för IT-infrastruktur |
 |
|
 |
||
|
||||
|
Tekniska begrepp Optofiberteknik Det faktum att ljus kan ledas i en krökt vattenstråle har varit känt sedan slutet av 1800-talet. Svårigheten att finna tillräckligt starka ljuskällor och transmissionsmedier har emellertid gjort att det dröjt ungefär 100 år innan tekniken fått praktisk användning. De första fältförsöken med fiberoptisk kabel genomfördes 1975, och de första kommersiella systemen för telefontrafik öppnades 1980. Fiberkabeln har en enorm överföringskapacitet. Begränsningarna sitter i ändutrustningen. Utvecklingen av laserteknik för ändutrustning går snabbt. Idag finns utrustning med kapacitet att överföra många Gbit/s. Fördelarna med fiberkabelsystem är huvudsakligen: ·mycket hög kapacitet ·långa avstånd mellan förstärkningsutrustning ·liten kabeldimension ·låg vikt ·liten krökningsradie ·ingen överhörning ·immunitet mot elektromagnetisk störning Fiberkabel En opto- eller fiberkabel består av ett antal tunna fibrer av glas. Glaset är mycket rent. Om det var möjligt att titta in i en fiber skulle siktsträckan vara flera mil. Fibrer av plast kan vara ett alternativ vid kortare avstånd, ca 100 m. Informationsöverföringen görs med hjälp av infrarött ljus. Fiberkabeln förses med en avlastare av stål eller plast, som förser kabeln med hållfasthet mot dragspänning och böjning. Dessutom innehåller kabeln fyllningsmaterial som håller fibrerna på plats och skyddar dem mot böjning och väta. Kabelmanteln är oftast av polyetenplast. Antalet fibrer i en kabel varierar beroende på användningsområde. Det finns olika kabeltyper för bruk utomhus respektive inomhus. Ljusets egenskaper Ljus är en vågrörelse. Våglängderna är en del av det elektromagnetiska spektrat. Det ljus som används i optofibertillämpningar ligger inom 800-1600 nm, infrarött ljus. Våglängdsmultiplexering Kraven på stor överföringskapacitet, bandbredd, ökar. Dessa behov kan tillgodoses med hjälp av våglängdsmultiplexering (WDM, Wavelength Division Multiplier). Detta innebär att ett antal kanaler sänds i samma fiber, men med olika våglängder, i samma riktning eller i båda riktningarna. Genom denna teknik får man tillgång till så gott som obegränsad bandbredd.WDM-tekniken blev kommersiellt tillgänglig 1994-1995. I början diskuterades knappt tio optiska kanaler per fiberpar, med en total kapacitet upp till 20 Gbit/s. Idag ger tekniken möjlighet till mer än 100 optiska kanaler per fiberpar med totalkapaciteter upp till hisnande 100-tals Gbit/s, och produkter för detta kommer att finnas tillgängliga på marknaden inom ett par års tid.  Första sidan | Det IT-rättsliga observatoriet |
|
||
| |
| Kommunikationsarkitektur |
| |
| Bandbredd |
| |
| Accessmetoder |
| |
| Optofiberteknik |
| |
| Stokabmodellen |
| |
| |
|
< < Tillbaka |
| |
|