Observatoriet för IT-infrastruktur Infrastruktur / Tekniska begrepp / Accessmetoder 2004-04-07 Tekniska begrepp Accessmetoder för att nå Internet TRÅDBUNDEN KOMMUNIKATION Kopparkabel för telefoni I princip alla hushåll och företag i Sverige har i dag kopparkabel (tvinnad parkabel) installerad för analog telefoni. Till denna telefonledning kan kopplas modem på maximalt 56 kbit/s vilket exempelvis möjliggör Internetanslutning via operatör. Två utvecklingar baserad på tvinnad parkabel är dominerande: ·ISDN-anslutning innebär att överföringen blir digital. Man kan därmed öka kapaciteten. Ett vanligt abonnemang (ISDN Duo) kan omfatta två kanaler med vardera 64 kbit/s, tillsammans 128 kbit/s. Anslutning till Internet sker vanligen via en operatörs ISDN-pool och det brukar kunna ske till lokal taxa för telefoni. ISDN är inte tillgängligt i hela Sverige och där det är tillgängligt varierar avgifterna kraftigt (engångs- och kvartalsavgift). ·ADSL är en teknik som gör det möjligt att använda den befintliga telefonanslutningen för överföring av data med hög kapacitet. Överföringskapaciteten är asymmetrisk. Det innebär att kapaciteten i nedåtriktningen (i riktning till slutanvändaren) kan vara upp till 6 Mbit/s, i praktiken - bl.a. beroende på avståndet till telestationen och kvalitén på telefonförbindelsen - dock inte mer än 2-3 Mbit/s. I riktning från användaren är gränsen 150 kbit/s. Uppkopplingen är fast. ADSL-tekniken kräver ett speciellt modem på ömse sidor av förbindelsen och att telefonstationen uppgraderas samt att nät med hög kapacitet finns tillgängliga i stationen. Koaxialkabel, kabel-TV I många hyreshus och bostadsområden finns lokala nät av koaxialkabel dragna för att förse hushåll med TV. Dess överföringskapacitet är större än över vanlig telefontråd. Förekomsten av kabel-TV-system med tvåvägskommunikation blir alltmer utbredd genom ombyggnad av befintliga system. Med vissa förändringar i utrustningen kan överföringskapaciteten t.ex. bli 10 Mbit/s "neråt" (till användaren) och 2 Mbit/s "uppåt" (från användaren). Den överföringsteknik som används är Ethernet vilken också är mycket vanlig i organisationers lokala nät. Vid kabel-TV måste användaren dock i vissa fall dela tillgänglig kapacitet med andra användare anslutna till samma kabelsegment. I praktiken är kapaciteten lägre än vad som anges ovan. Vanligen garanterar kabel-TV-operatören en viss kapacitet per hushåll, t.ex. 512 kbit/s till användaren. Kommunikationen är asymmetrisk. Ingen tids- eller volymbaserad taxa tillämpas. Tillgången är begränsad utanför tätorter. Fastighetsnät med kategori 5-kabel (kopparkabel) Fastighetsnät eller liknande för datakommunikation är idag ofta baserade på kategori 5-kabel . Som överföringsteknik används vanligen Ethernet. Symmetrisk kommunikation kan erhållas med hög kapacitet, vanligen 10 Mbit/s eller högre. Ny kabel och utrustning måste installeras i bostadshus, villaområden eller liknande. Fiberoptisk kabel I Sverige är de flesta stamnäten och moderna stadsnäten uppbyggda med fiberoptiska kablar. En fiberkabel omfattar ett antal optiska fiber, exempelvis 48 par, dvs. 96 stycken fiber. Jämfört med kopparbaserade förbindelser har den optiska fibern en låg signaldämpning. Fiber är det medium som har den största potentialen vad gäller överföringskapacitet. Genom att uppgradera eller byta ut ändutrustning kan överföringskapaciteten på befintlig fiber ökas. Med dagens teknikutveckling kan kapaciteten tredubblas på samma fiberkabel varje år. Ett sätt att göra detta på är med s.k. våglängdsmultiplexering, WDM (Wavelength Division Multiplexing). Detta innebär att flera signaler samtidigt kan överföras per fiber och på så sätt ökas överföringskapaciteten ytterligare. Optisk fiber i fastighetsnät har ännu inte nått slutanvändaren i någon större utsträckning än bl.a. beroende på att kostnaden för anslutningsutrustningen på användarsidan är för hög. Det finns dock bostadsbolag som av miljöskäl väljer att installera fastighetsnät baserat på fiberoptik i stället för kategori 5-kabel. Elnät Elnätet är, på samma sätt som kopparkabeln för telenätet, kopplat till nästan alla hushåll och företag i Sverige. Detta gör elnätet till ett tänkbart alternativt accessnät. Flera svenska aktörer testar på olika sätt elnätet för datakommunikation. Systemen brottas med problem som bl.a. störningar från övrig utrustning i huset och de begränsningar som själva eldistributionen bär med sig. TRÅDLÖS KOMMUNIKATION Jämfört med kommunikation via fiberkabel erbjuder radiobaserade förbindelser normalt sett betydligt lägre bandbredd. Orsaken till det är att det saknas frekvenser med tillräckligt stor bandbredd. I en kabel finns tillgång till hela bandbredden medan en signal i luften skall samexistera med andra signaler. Det går dock att uppnå hög kapacitet med radioteknik. (t.ex. LMDS, se nedan). Den grundläggande enheten i ett cellulärt nät, t.ex. för GSM, är en radiostation (basstation). Kommunikationen mellan en mobiltelefon och en basstation sker med radiovågor och den exakta gränsen för cellens räckvidd är beroende på atmosfäriska förhållanden och telefonens signalstyrka. Ofta har en basstation större räckvidd än den mobila telefonen vilket gör att räckvidden kan begränsas av telefonen. Det är bara mellan telefonen och närmaste basstation som signalen sänds med radiovågor. Förutom de nedan redovisade accessformerna finns det även andra tekniska lösningar som bygger på trådlös radiokommunikation som kan användas för access till Internet. GSM GSM, Global Service for Mobile transmission, är den digitala standarden för mobila teletjänster upp till 9,6 kbit/s och ger möjlighet att skicka korta textmeddelanden. Vid mobil kommunikation av typen GSM delar användarna som befinner sig i samma cell (område som täcks av en sändare/mottagare) på den tillgängliga kapaciteten (bandbredd). Utvecklingen av GSM vad gäller datatjänster omfattar ett antal olika steg. GSM klarar nu dataöverföring på upp till ca. 14,4 kbit/s. Det pågår en utveckling i flera steg för att höja överföringskapaciteten. Med användning av kretskopplad teknik (HSCSD, High Speed Circuit Switched Data Technology) uppnås maximalt 28,8 - 64 kbit/s och med paketförmedlingsteknik (Generalised Packet Radio Service, GPRS) uppnås teoretiskt maximalt 56 - 115 kbit/s. Vid GPRS är kommunikationen asymmetrisk, i praktiken beräknas kapaciteten i snitt till användaren att bli ca 50 kbit/s, bl.a. beroende på antalet användare i respektive cell. Från användaren blir kapaciteten ca 28 kbit/s. Vid införandet av EDGE (Enhanced Data Rates for GSM Evolution), som är en ny radiokodningsteknik, beräknas kapaciteten att bli tre gånger högre än vid GPRS vilket innebär att kapaciteten till användaren kan komma att bli ca 150 kbit/s och från användaren ca 84 kbit/s. Ny telefon eller motsvarande ändutrustning krävs för varje ny teknik. UMTS UMTS, Universal Mobile Telecommunications System, är den tredje generationens system. Liksom vid GSM, gäller vid UMTS att användare som befinner sig i samma cell delar på tillgänglig bandbredd. Kapaciteten beräknas teoretiskt att kunna bli maximalt cirka 2 Mbit/s nära basstationen. Detta värde gäller vid en ensam användare i cellen. Radiokodningstekniken WCDMA (Wideband Code Division Muliple Access) används. Kommunikationen vid UMTS är asymmetrisk, dvs högre till slutanvändaren än från denne. Kapaciteten till användaren, beräknat genomsnittligt och med ett rimligt antal mottagare, beräknas att kunna bli 144 - 384 kbit/s. Satellitkommunikation Den omedelbara fördelen med satellitsystem är att de i många fall kan ge en global täckning Telia m.fl. operatörer studerar olika system där även returtrafiken går via satellit. Punkt till multipunkt (trådlös radioteknik) Landbaserade mikrovågssystem med sändare används för att tillhandahålla video-, data- och röstkommunikation till enskilda användare eller grupper av användare. Det generella namnet för dessa accesstekniker är BWA (Broadcast Wideband Access) som bl.a. omfattar LMDS (Local Multipoint Distribution Service). I USA används frekvenserna 27,5-29,5 GHz för LMDS. I Sverige kommer frekvensfördelning för LMDS att ske under 2001. Fyra stycken licenser kommer då att fördelas. En operatör fördelar basstationens resurser i kanaler och på ett antal användare. Vid LMDS är den totala nominella kapaciteten nedströms (till användare) cirka 1,5 Gbit/s som i praktiken fördelas på ett antal kanaler och användare. Motsvarande kapacitet från användaren är cirka 200 Mbit/s, i vissa fall används telefonnätet som returkanal. En snabb utbyggnad kan ske inom ett begränsat område. Räckvidden är begränsad till 4 km och fri sikt krävs mellan sändare och mottagare, störningar kan förekomma vid nederbörd (regn eller snö), vilket är ett generellt problem vid mikrovågskommunikation. Första sidan | Det IT-rättsliga observatoriet

Kommunikationsarkitektur Bandbredd Accessmetoder Optofiberteknik Stokabmodellen < < Tillbaka