Det finns all anledning för staten att gå in och agera för en snabb och bred utbyggnad av Sveriges digitala infrastruktur. Orsakerna är många - trots alla trender att privatisera tidigare statlig verksamhet. En av de viktigaste orsakerna är att statlig inblandning ger en gynnsammare konkurrenssituation.

Hur då? Jo, genom att tillhandahålla själva grundstrukturen så att fältet öppnas för en mångfald av tjänsteleverantörer. Om vi inte gör det är risken stor att näten i slutändan ägs av ett fåtal internationella jätteaktörer, som därmed också bestämmer vilka som får använda näten, villkoren för detta och därmed vilka tjänster konsumenterna får del av.

Vi kan jämföra med dagens marknad för kabel-TV eller mobiltelefoni. Den som bor i ett hus med kabelnät draget av operatör X kan bara få tillgång till tjänster som säljs av operatör X eller de underleverantörer som operatör X har godkänt. Det är en situation som idag ger kabeloperatörerna monopol inom sina respektive nät. På mobiltelefonsidan är det visserligen enklare att byta operatör men icke desto mindre är det mobiloperatör Y som bestämmer över vilka tjänster som ska finnas i nätet.

Den situationen måste undvikas för vår nationella digitala infrastruktur. Alla konsumenter, från privatpersoner till företag och myndigheter, ska kunna ta del av ett fritt och konkurrensutsatt utbud av såväl grundläggande Internet-påfartstjänster till de mer avancerade som bildtelefoni. Valfriheten ska vara fullständig.

Det ska alltså understrykas att staten enbart tillhandahåller den lägsta nivån av service, det vill säga inga konkurrerande tjänster på högre nivå. Marknadens aktörer är de som tillhandahåller tjänster på de högre nivåerna. Det är samma princip som uppdelningen mellan elnät och elleverantörer, den mellan järnvägar (Banverket) och järnvägstrafik (SJ och de privata tågbolagen) samt den mellan vägnätet (Vägverket) och alla de privata och kommersiella trafikanter som använder vägarna. ...och snabbare utbyggnad till alla.

Låt oss anta att man inte vidtar några särskilda åtgärder från statens håll. Vilken situation får vi då? Säkerligen byggs näten ut även då, men långsammare och i en ojämn takt, olika snabbt i olika delar av landet. Och de stora dynamiska effekterna uppnås främst om vi verkligen knyter ihop hela landet och gör det snabbt - med snabbt menas att utbyggnaden bör påbörjas snarast och vara helt klar absolut senast 2005.

Man kan jämföra de digitala näten med de radiofrekvenser som idag portioneras ut till radiokanaler, TV-kanaler, mobiltelefonoperatörer och andra. Radiofrekvenserna är en begränsad tillgång som därför blir dyra och därmed exklusiva, med ett fåtal aktörer och begränsad konkurrens som resultat. Detsamma gäller för mängder av andra nationella tillgångar, från strandtomter till vattenkraft och grustag.

En utbyggnad av den digitala infrastrukturen kan liknas vid att skapa nytt radiospektrum. Men till skillnad från radion finns det inget som begränsar utrymmet. Det är inget som hindrar oss från att bygga de digitala näten så att alla får plats och att alla har råd. Därför är det också rimligt att staten tar på sig rollen att bygga näten och formulera regler och villkor för hur de ska användas. Bara för att undvika samhällsekonomiskt olämpliga monopolsituationer, ingenting annat. Reglerna ska aldrig förhindra eller försvåra för någon att utnyttja nätet - tvärtom.

IT-kommissionen föreslår att kommunerna får det planeringsmässiga ansvaret för utbyggnaden av det fysiska nätet, det vill säga installation och underhåll av fiberkablar. Kommunerna har det lokala ansvaret för all annan infrastruktur, inklusive vatten, avlopp och vägar. Det är därför naturligt att de också planerar för kommuninvånarnas användning av den digitala infrastrukturen.

Drift och utbyggnad kan skötas av lokala nätbolag. I Stockholm finns exempelvis redan idag ett bolag vid namn Stokab som hyr ut rå kapacitet, så kallad "svart fiber", till den som är intresserad. Stokab ägs av Stockholms Stad och Stockholms läns landsting. Motsvarande bolag skulle kunna etableras i alla kommuner. Dessa bolag hyr bara ut rå kapacitet för att hålla fältet öppet för konkurrens. Man kan se det som att de, enligt liknelsen ovan, fördelar "naturtillgången" bredband.

Finansieringen kan ske med hjälp av statliga lån som erbjuds till kommunerna. Lånen betalas av med en takt som beror av det underlag den aktuella kommunen har för kommersiell uthyrning av nätet. Det kan innebära en viss glesbygdsubventionering. Ett annat lämpligt styrmedel skulle vara att göra lånen förmånligare ju snabbare utbyggnaden sker, så att vi så snabbt som möjligt får kapacitet i alla delar av landet.

En grundförutsättning är att nätbolagen/kommunerna följer de riktlinjer som staten dragit upp, det vill säga att:

• nätet ska följa de tekniska riktlinjerna (se teknikdelen)
• alla ska ha tillgång till nätet, till ett enhetligt pris, förutsatt att de tekniska riktlinjerna följs

Det ska understrykas att befintliga nät, samt nät som är under uppbyggnad via andra initiativ, exempelvis de som byggs av Svenska Kraftnät, kan ingå som delmängder i det nät IT-kommissionen föreslår.

De kommunala nätbolagen kan samordnas dels genom regionala IT-råd, som i många fall redan existerar, dels genom statliga direktiv om förbindelser mellan kommuner, regioner och landsdelar.

Näten behöver byggas fram till en anslutningspunkt inom 100 meter från varje fastighet. Påfartsnätet, eller accessnätet, som det också kallas, det vill säga den sista biten fram till och inne i varje fastighet, bör ägas av fastighetsägaren så att denne själv bestämmer hur det används och av vilka. Här ligger också fältet öppet för olika typer av tekniska lösningar, inklusive trådlösa alternativ.

Att åstadkomma den här förändringen kräver avsevärda satsningar. Sextio miljarder kronor är en siffra IT-kommissionen kommit fram till. Det låter svindlande men måste betraktas i rätt perspektiv. Med en avskrivningstid på 30 år, vilket inte är orimligt för fibernät av modernt snitt, skulle det motsvara en kostnad på 30 kronor i månaden för varje svensk.

Summan kan också jämföras med när Sverige satsade på att bygga ut järnvägen 1856. Det kostade då 115 miljoner kronor, omkring 15 procent av BNP, under tio år. Sextio miljarder motsvarar inte mer än 4 procent av dagens BNP.

Att bygga ut en nationell digital infrastruktur kostar pengar, det är helt klart. Att påstå att det är för dyrt är betydligt svårare. Snarare ska vi ställa oss frågan: har Sverige råd att INTE bygga dessa nät och därmed riskera att förlora den starka position vi har idag inom IT och telekommunikation.

Man kan också ställa sig frågan vad alternativet är, när vi faktiskt inte tror oss kunna lita på att marknaden "av sig själv" kan göra jobbet i alla delar av Sverige. IT-kommissionen menar att det faktiskt inte finns något alternativ.