Vilken teknik ska vi välja för att koppla ihop Sverige? Svaret på frågan är faktiskt ganska självklart, men med tanke på att tidningsspalter, debattartiklar och reklampelare dignar av ord som "bredband", "Internet via kabel-TV", "trådlösa nät", "satellituppkoppling" och så vidare krävs några grundfakta.

jämförelse med den överföringskapacitet som fiberoptiska kablar kan erbjuda förbleknar alla andra alternativ. En enda optisk fiber, tunn som ett hårstrå, kan idag överföra bortåt 3200 miljarder bitar (3200 gigabit eller 3,2 terabit) per sekund, motsvarande mer än 50 miljoner vanliga modem eller mer än 5 miljoner ADSL-anslutningar. En fiberkabel innehåller vanligen ett knippe om cirka 100 stycken fibrer. Det ger, redan med dagens teknik, en i praktiken obegränsad kapacitet.

Observera uttrycket "redan med dagens teknik". Det är nämligen inte fibern i sig som sätter gränserna för vilken kapacitet som uppnås, utan den utrustning som sitter i ändarna. När utrustningen utvecklas hänger kablarna med, så att säga. Optiska fibrer kan dessutom dras många mil innan signalen måste förstärkas. Fiber är därmed en mycket framtidssäker investering.

Den allra snabbaste kommunikationen som finns för kopparkablar är i jämförelse omkring 10 gigabit per sekund över kortare sträckor i storleksordningen tiotals meter. I de fallen används oftast Gigabit Ethernet (vilket är ett kommunikationsprotokoll som inte är bundet till vilken fysisk form av kabel som används), men denna teknologi är fortfarande under utveckling. I telefonnätet, som också använder koppar närmast abonnenten, används idag ADSL vilket ger mellan en halv och ett par megabit per sekund med räckvidden några kilometer. De allra mest avancerade trådlösa alternativ som finns klarar som bäst en tiondels (0,1) gigabit per sekund över en sträcka på ett antal kilometer. Slutligen förekommer utveckling av teknologi för dataöverföring via elnätet, s.k. PLC, där man talar om 3 Mbps. Men inom det sistnämnda området förekommer också problem då elnät inte är byggda för de höga frekvenser som behövs för högre överföringshastigheter och därmed ger ifrån sig radiovågor som stör annan radiotrafik. Ingen av dessa teknologier är således någon kandidat för stamnätets krav på långa sträckor och riktigt höga överföringshastigheter.

Någon slags framtida mobilkommunikation är heller inget alternativ, eftersom det bara fungerar den korta distansen till närmaste basstation. Tvärtom skulle den kraftigt växande användningen av mobiltelefoner inte ens vara möjlig utan fiberbaserade nät som knyter ihop alla basstationer med varandra och med kringliggande nät. Därmed blir istället det bredbandsnät som IT-kommissionen föreslår, tack vare sin öppna och heltäckande karaktär, en perfekt infrastruktur även för nästa generations mobila kommunikation.

IT-kommissionen gav under 2000 ut rapporten "Generell vägledning till framtidssäker IT-infrastruktur". Vägledningen riktar sig till kommunernas utbyggnadsprocess och personer med ansvar för planering, utbyggnad, samordning och anläggning av IT-infrastruktur. Vägledningens syfte är att vara ett stöd i processen att planera och genomföra utbyggnaden av en framtidssäker IT-infrastruktur som grund för olika tillämpningar.

Det finns redan ett kommunikationsnät spritt över hela landet: telefonnätet. I och med den snabbt ökande populariteten för ADSL som teknologi för fast Internetanslutning används telefonnätet i allt högre grad för digital kommunikation. Mot bakgrund av regeringens beslut att överlåta huvuddelen av bredbandsutbyggnaden till marknaden är det naturligt att det redan befintliga telenätet används. Det är det absolut enklaste sättet för operatörerna att nå stora grupper av hushåll på kort sikt.

ADSL har med flera hundra tusen användare fått fotfäste och är ett steg på vägen mot visionen om 5 megabit per sekund. ADSL ger visserligen bara en halv till ett par megabit per sekund (åt ena hållet och mycket mindre åt andra) men med uteblivna storsatsningar på rikstäckande infrastruktur för ännu högre överföringshastigheter har det blivit marknadens naturliga sätt att erbjuda fast anslutning på kort sikt. Det positiva är att allt fler får tillgång till en ständig uppkoppling och vänjer sig därmed vid nya möjligheter och beteendemönster. Detta bidrar naturligtvis till nya affärsmöjligheter och ökade möjligheter till kommunikation men också till ökad kunskap om värdet och nyttan av en IT-infrastruktur och därmed bättre ställda krav på en fortsatt snabb och genomtänkt utveckling från olika användargrupper, såväl företag som privata konsumenter.

Men ADSL duger inte på längre sikt. För det första är samtliga abonnenter anslutna via gamla kablar som inte alls är gjorda för digital kommunikation - än mindre snabb digital kommunikation. De fysiska näten, bestående av koppartrådar, klarar inte heller dubbelriktad höghastighetstrafik. När kraven i framtiden ökar och användningen blir allt mer avancerad ökar också behovet av större kapacitet. Det befintliga kopparnätet är inte lämpligt ur denna synpunkt heller eftersom det inte har någon tillväxtpotential att tala om. Intensiv forskning pågår kring nya former av ADSL (samlingsnamnet för alla dessa varianter brukar vara xDSL), men ur ett praktiskt perspektiv handlar det om en balansgång mellan hög överföringskapacitet och hur långa sträckor tekniken når. Dessutom lider de flesta varianterna av problemet att kapaciteten blir olika till och från användaren. Och även om man lyckas övervinna de problemen kommer det att krävas fiberoptiska kablar nästan ända fram till hushåll och företag eftersom summan av alla samtidiga användares trafik blir större än vad någon annan teknologi klarar.

En av efterföljarna till ADSL är VDSL. VDSL ger en högre överföringshastighet till priset av ännu kortare räckvidd. Genom att dra fiber fram till kvarterets kopplingsskåp skulle VDSL kunna ge 95% av flerfamiljshusen i Sverige tillgång till 20 Mbps åt båda hållen. Utan fiber till kvarteret, alltså att istället använda befintliga kopparkablar även för längre sträckor, begränsas lösningen till omkring 10 procent av flerfamiljshusen. Detta exempel utelämnar problemet med enfamiljshus men kan möjligen ge någon fingervisning om hur viktigt det är med en nyanserad diskussion om vad överföringskapacitet och IT-infrastruktur handlar om. Och framförallt hur viktigt det är med ett rikstäckande fiberbaserat nät fram till ungefär 100 meter ifrån alla fastigheter i Sverige.